The Life Aquatic with Steve Zissou
Så att denna inte undgår någon…
Bakgrund
Story
Steve Sizzou (Bill Murray) är en färgstark oceanograf som inte är så noga med vem han anställer. Vid en exkursion så tuggas hans bäste vän Esteban i bitar av en "jaguarhaj" varför SS i hämnlystnad utlyser en ny exkursion för att finna och döda denne. Misären plussas på eftersom Eleanor (Anjelica Huston) lämnat Steve för Alistair (Jeff Goldblum).
Regissör
Wes Anderson. Känd från Rushmore och The Royal Tenenbaums.
Skådisar
Bill Murray som Steve Sizzou. Kommentarer överflödiga.
Owen Wilson som Ned Plimpton. Har setts främst som sidekick åt Ben Stiller. Zoolander.
Cate Blanchett som Jane Winslet-Richardson. Kommentarer överflödiga (Heaven)
Anjelica Huston som Eleanor Zissou. Har varit med sen 67, karaktärskådis. Addams Family.
Willem Dafoe som Klaus Daimler. Gissar att de flesta förknippar honom som bad guy. Spider Man och favoritrullen Speed 2 o:).
Jeff Goldblum som Alistair Hennessey. Alltid lika intellektuell. Flugan.
Min upplevelse
Casting
Rollbesättningen är excellent. Kan inte tänka mig någon annan än Bill Murray i huvudrollen som den rödmössebärande Stevsie. Möjligtvis Jack Nicholson eller en teatertränad David Letterman. Owen Wilson gör en "snäll" roll långt från sidekickrollerna han har gjort tidigare. Cate liksom Anjelica är karaktärsskådisar och levererar suveränt. Den som i filmen ligger längst ifrån sina normala roller är Willem Dafoe. Här spelar han en timidare tysk som försöker mästra den snälle Owen med liten framgång. Jeff Goldblum är inte med många minuter men gör jobbet.
Owen och Willem befinner sig långt från normala betesmarker men gör suveräna rollprestationer varför främsta minnesnyckeln till denna film nog kommer att utgöras av dessa.
Filmen
Gick med det uttjatade uttrycket "All In" redan från början eftersom en av mina absoluta favvoskådisar Bill Murray var med. Satsningen förstärktes givetvis av Cate Blanchett och Jeff Goldblum och visst gillar jag Owen och Willem även om dessa inte är några tyngre skådisar.
Visst var jag förväntansfull. Skulle filmen bli en besvikelse? Minns när jag köpt en efterlängtad LP å satt på helspänn…nu..nu kommer svänget…men så fan heller. Alltid en risk att kolla på nya rullar. Men, efter ca 5 minuter spred sig leendet då jag snappat upp feelingen i filmen. Mera, mera! Bill Murray är grymt bra redan som han är, men en Bill med röd toppluva som styr en crew med röda mössor. Obetalbart.
Storyn i sig är väl utstakad från början. Men, det förekommer ett större antal avvikelser från slalomportarna. Bitvis hamnar vi ute bland träden där pirater håller till och vi får en light-variant av "Kill Bill" med en och annan dödsruna.
Regissören Wes Anderson är en perfektionist med sinne för detaljer vilket genomsyrar hela filmen. Han skapar sin egen värld där allt är precis som vanligt, men ändå inte. Tänk dig slalombacken men istället för slalompinnar…ser dessa inte ut som polkagrisstänger? I början av filmen går Bill runt med en "crayon" sjöhäst i ett vinglas. Ok, det skulle ju kunna finnas en färglad sjöhäst men i själva verket är denna datorritad med en gammal teknik kallad "stop motion". Denna bildrutebaserade animationsteknik får statiska objekt att se ut som att de rör på sig. Vanligt i claymationfilmer (lergubbar), ett exempel på "stop motion" är The Nightmare Before Christmas (Tim Burton, 1993).
Jag är ett Burton-fan och har sett ett antal av hans filmer. Wes Anderson har ju inte gjort så många (4) men jag ser klara likheter mellan dessa filmskapare. Bägge skapar sin egen värld Där Burton nästan uteslutande rör sig åt det magiska och sagolika hållet. Där Anderson mer skapar en artificiell touch i den reella världen. Egentligen är Burtons metod simplare eftersom förvrängningen sker map "hela världen". Ungefär som att i ett bildbehandlingsprogram distordera hela bilden. Wes Anderson arbetar å sin sida på ett mångtal fragment i bilden och distorderar dessa vilket måste vara långt mer arbetskrävande.
Denna fragmentariska distorsion gäller inte bara den visuella upplevelsen. Du sitter där och tittar på en film som verkar vara straightforward. Men efter 10 minuter börjar hjärnan signalera. Vad var det som hände egentligen, vad gjorde han/hon? Det finns något som kallas för "subliminal messages" d v s små extremt korta meddelanden som inte uppfattas av medvetandet men väl av det undermedvetna. Den vetenskapliga relevansen här är skakig liksom för alla rön förutom den speciella relativitetsteorin (den allmänna förstår kanske 5 personer i världen). Nu tror jag inte Wes siktar på det undermedvetna, snarare förmedlar han små elchocker till medvetandet.
Andersons "fragment-teknik" (finns det nåt bättre namn?) verkar precis som Burtons "All in"-teknik (sorry) gälla alla aspekter av filmen. Ta exempelvis de humoristiska avsnitten. Dessa är nog närmast osynliga för den som inte uppfattar fragmenten men tämligen/hysteriskt roliga för den som gör så. Apropå humor så har jag kollat en hel del på Jacques Tati, slapstickens mästare. Jag ser likheter med Wes filmskapande i så måtto att den världsliga distorsionen är fragmentarisk och att filmerna egentligen måste ses flera gånger för att uppfattas korrekt.
Filmen då? Som jag ser det fullständigt lysande, tack! Det är inte så ofta mästerverk dyker upp och det gäller att ta vara på tillfällena. Cementerat i minnet är mannen (Seu Jorge) som oavsett var han är, på gitarr spelar och sjunger, "Life on Mars". På Portugisiska! Food for thought and soul. C
Härlig recension, cartman!
Den måste jag se, gillar Bill Murray skarpt.
Oj, det var en rejäl recension, tack för det cartman!
Har faktiskt läst en del om den här filmen under lång tid, då framför allt rätt många filmtidningar verkar vara totalsålda på Wes och började göra "reklam" för filmen låååångt innan den kom ut. Har tänkt att se den någon gång, men efter att ha läst din text blir jag sugen på att se den nu!
Coolt Cartman!
Jag har sett filmen två gånger. Jag hade nämligen bestämt mig för att den här filmen skulle vara riktigt bra. Första gången tyckte jag den var rätt dålig, men det var å andra sidan en sunkig kopia med dåligt ljud, så jag hängde inte riktigt med i handlingen.
Andra gången såg jag den på bio och då blev den bättre, men jag tycker nog inte riktigt att den höll hela vägen.
Visst finns det mycket sköna detaljer, men för mig blev den tråkig.
Mvh // Johan
Jag är kluven till den, så mycket snygga scener och musiken var suverän, kostymerna, skådisarna också. Men jag retade mig på Cate B's tillgjorda engelska uttal… Och jag håller med #3, trodde den skulle vara bättre som helhet och nja, för mig håller den inte heller hela vägen… Men det finns obetalbart kul scener - vem kan t ex motstå Bill M i tajt dykardräkt..:) - och som sagt, suverän musik, så sevärd är den ändå tycker jag:)
Härlig rescension, Cartman!
Tack för kommentarer! Tja, om man skulle studera en betygsfördelning över filmen så tror jag att vi skulle se en dipp vid betyget 3 och toppar vid 1 och 5 på en femgradig skala. Antingen eller alltså. C
oj, trevlig genomgång! hade höga förväntningar på denna film då jag gillar royal tenenbaums och bill murray … dock såg jag kanske bara 30min sen orkade jag inge mer .. =) kanske får ge den en chans till!
Nu har jag sett den och jag tror jag gillade den, vet inte riktigt varför dock.
Kanske för att det är svårt att avgöra om filmen är lite beige eller om scenerna är sådär taffliga med flit. Zissous egna filmer är ju underbart lama, han verkar leva i en anna tid. BM är som vanligt helt otrolig på att stå där och se helt nollad ut och ändå underhållande.
Humorn är ju sådär skönt lågmäld. Alla i sina röda mössor, liten båt med stort bubbelbad, strömmen går stup i ett…
Alltså, kan ju inte hålla med. Jag säger, Murray är trist som han är, men en bill med röd toppluva som styr en crew med röda mössor i en seg film utan humor. Jobbigt och ännu tristare. 
Filmen är som sagt verkligen trist (osynlig humor), långsam och pretantiös, jag skulle behövt lite av de där elchocker du skriver om för att hålla intresserad filmen igenom…
Starta ny diskussion