I brist på kunskap om svenska termer… (Förslag mottages tacksamt ;))

Det är en svår konst att göra en film som inte känns overklig. Tydligen. Gång på gång ser man filmer som är bra, bara för att "vakna" ur förtrollningen när någonting som känns overkligt inträffar. Filmer som skulle kunna vara riktiga mästerverk förstörs ofta av dessa irriterande ögonblick, och gör i alla fall mig medveten, på ett trist sätt, om att det hela inte är på riktigt.

Det som avgör ifall en film klarar sig är hur bra de klarar av att skapa en konsekvent världsbild. Hur verklighetstroget det är spelar egentligen ingen roll: Matrix-ettan är knappast verklighetstrogen, men när jag ser den tänker jag inte på det. Att så många reagerar starkt på Legolas bravader i Sagan om Ringen tror jag beror på att filmen i övrigt är så realistisk. Ingen annan beter sig som en viktlös, och därför reagerar vi när det händer.

Ett bra exempel på hur detta kan användas tycker jag man kan se i "Crouching Tiger, Hidden Dragon". För dem av oss som sett några liknande filmer och inte längre hajjar till när människor hoppar som om de vore upphängda i trådar fungerar filmen utmärkt! Trots att viktlösheten är betydligt mer påtaglig än för Legolas. Jag vågar påstå att detta är just för att man använder det konsekvent. När man i filmen hoppar från kvist till kvist, eller hoppar i raka linjer så gör man det inte av misstag. Det ser aldrig riktigt relistiskt ut, och därför reagerar man inte heller.

Min teori är alltså att den viktigaste egenskapen för att en film skall vara lätt att gå in i är att den är konsekvent. Realism spelar ingen roll.