Jag kan gråta till filmer men jag vägrar göra det när jag ser med andra. Ser jag film ensam så kan jag böla som en liten unge. Det kan vara åt lyckliga återföreningar, sorgliga avsked eller bara överväldigande scener. Musiken bidrar mycket till tårarna, ju kraftigare musik som används desto mer gråter jag.

Jag kan bara inte låta bli att gråta ibland även om jag är med andra. Det roligaste var nog när jag såg My Sister's Keeper på bio och först hörde man ingenting, men sen hörde man typ 50 tjejer samtidigt börja snyfta och efteråt stod vi allihop inne på toaletten och torkade ögonen och fixade smink osv. Haha, underbart!

Och en kille skrattade åt mig när jag grät under sista Hobbit, sen går det två sekunder och hans flickvän börjar snyfta. Då såg han ganska generad ut för han var tvungen att trösta henne samtidigt som han gav mig en sympatisk blick. xD

Är jag ensam gråter jag på ett annat sätt dock. Sista Harry Potter - jag bölar så snoret rinner och tårarna är som på värsta Lille Skutt.

Ja, ibland händer det såklart att man gråter ändå när man ser film med andra men som du säger, det är på ett helt annat sätt när man är ensam än om man är med andra.

Ja haha, på bio när jag såg Sagan om Konungens Återkomst lyckades jag bara småsnyfta, ser jag den hemma gråter jag ungefär sista 1,5 timmen.

Oh ja! Jag gråter som en bebis. Både av lycka och av sorg. 

Försöker att inte göra det med andra i närheten men när min sambo är med så är hon oftast så inne i filmen så han inte hör när jag försöker dölja mina snyftningar. 

Men en av de värsta gråtanfallen jag någonsin fått var nog i modig. I slutet när hennes mamma blir en riktig björn, precis innan hon bli människa igen. Och det var såklart på BIO, det var fruktansvärt. Jag kunde helt enkelt inte dölja mina snyftningar, och sen när hon blev människa så tredubblades min attack och jag nästa skrek av lycka OCH storbölade samtidigt.

Så nu mer ser jag bara actionfilmer på bio , haha. Men hemma kan jag gråta till precis allt. Även till typ extreme home makover , :)

Jag kan gråta eller i alla fall bli tårögd om det är väldigt känsloladdat. Till exempel första gången jag såg Sagan om Konungens återkomst (tror det är i den filmen, eller om det är i de två tornen).. Hur som helst så blev jag tårögd när Gollum tutade i Frodo att Sam ville ha Ringen för sig själv vilket ledde till att Frodo skickade bort sin bästa vän. Sedan gråter jag i filmer där djur dör, eller ja åtminstone om det är djur som har betydelse antingen för handlingen i filmen eller för en karaktär (I Am Legend tex). Eller om huvudkaraktären dör (beroende på hur mycket man fäster sig vid karaktären under filmens lopp). Sedan spelar det ingen roll om det är film med riktiga skådisar eller animerat

Jag gråter väldigt ofta när ser filmer. Behöver inte alls vara jättesorligt för att tårarna ska komma.

Extremt sällan, senaste filmen var när jag såg Lilja for Ever på bio. Men det betyder inte att jag inte får känslor av filmer, de förvandlas bara inte till tårar.

Jag brukar gråta när jag ser på film, men när jag är bland folk blir jag för det mesta bara tårögd :)

Grät som ett svin till Hachiko, t:ex.
Grät till You're Not You, PS. I Love You, och dylika filmer.

Det händer att jag gråter till vissa filmer. Men det krävs att dom ska fånga mig otroligt bra för att det ska hända. Seven Pounds är en film som jag satt och bölade till bredvid mamma i biosalongen när den gick på bio.
Men som vissa andra så tåras mest ögonen när jag ser tillsammans med andra, sitter jag själv däremot - ja då kan det rinna floder ur ögonen.
Idag grinade jag genom hela sista avsnittet av Sons of Anarchy 😭

Jämt jämt jämt.. har alltid varit sån som gråtit, men de senaste året/åren har det bara blivit "värre". Nu gråter jag till allt! har väldigt lätt till tårar, glädjetårar också ^^ när jag skrattar till exempel så börjar tårarna rinna nästan på en gång 😛

En film som jag gråter från början till slut är PS I love you. Snyft 😭

Väldigt sällan.
Kan bli tårögd men gråter sällan

När jag är ensam gråter jag ofta, men sen när jag ser film med syster eller kompisar brukar de fälla någon kommentar som gör att vi bara flummar bort ögonblickets känsla. Som när man ser Sagan om ringen (var inte ett sorgligt ögonblick men väldigt intense) och så säger en kompis "är det där Egypten?", förstod inte vad hon syftade på men det var kul😃

Eller ännu bättre exempel: visar ett klipp från en serie där huvudpersonen dör, när jag var själv bölade jag som ett barn, skulle gjort det nu också men kompisen började döskratta ("har han ett hål i sig?!😃") så allvaret försvann…

Jag grät aldrig till film förut, inte ens ensam, men numera kan jag storböla om jag är själv.