Kändes väl bara som en tidsfråga. Bara det inte skapar världens hype om att adoptera in gatuhundar från när och fjärran…😕

#1 Nej det får vi inte hoppas men att det blir en riktig spelfilm är ju fantastiskt kul.

#1 Jag hoppas däremot att det väcker intresset att hjälpa. Man behöver inte adoptera dom men det finns oftast organisationer som försöker hjälpa på plats. 

Det gör alltid ont i hjärtat på mig när jag ser gatuhundar. När vi var i Cypern fanns det hur många som helst. Mitt djurhjärta höll på gå sönder av dessa underbara djur som inte hade någon familj, mat varje dag eller varm plats att sova på. 😢

#3 Ja, det hoppas jag också på! 
Usch, stackars krakarna. Maken har också berättat om alla hemlösa hundar och katter han såg på sina resor till Aten. 💔

Usch ja så många illa medfarna djur man sett utomlands. Framförallt katter och hundar.

Enda gången jag blev positivt överraskad var i Istanbul där man såg små lådor och hemmagjorda boplatser överallt och även matställen med vatten med jämna mellanrum. Där fanns även tillgång till torrfoder överallt. Alltid något.

Jag vet inte om det var speciellt i området där vi bodde men där fanns människor överallt som fyllde på dessa oaser för djuren❤️

I Tokyo såg jag hemlösa katter överallt, det var hemskt att se. Det är i princip omöjligt att ha husdjur om man inte bor i eget hus, så de har liksom ingenstans riktigt att ta vägen. Det fanns inget lokalt shelter i närheten av mig, dock en organisation som hjälpte till att föra förnödenheter till de shelter som fanns, jag var där och donerade kattmat några gånger och de blev såklart väldigt tacksamma. 

(Vi hade en hemlös och sjuk katt som ofta satt runt vårt hus där jag bodde först, men det var strikt förbjudet att mata katterna, eftersom matar du en kommer snart 10 till, och de som ALLTID får skulden oavsett om det hade varit vi eller inte är utlänningarna och deras hus. Konsekvensen hade varit att huset stängts ner och inte fått användas som bostad för utlänningar längre så… ja, det skar i hjärtat att se en svältande katt med rinnande ögon nästan varje dag och veta att man inte kunde göra något.)