2005-11-18 21:48 #0 av: Stefan

Stockholms Filmfestival har precis dragit igång för 16:e gången. Det är ett stort urval med 170 filmer från över 40 länder. Vad är värt att se? Läs vidare i artikeln för tips på ett antal filmer att starta med!

För er som befinner sig i Stockholm de kommande 10 dagarna finns möjligheten att ta del av Stockholms Filmfestivals digra utbud av film. Som vanligt blandas högt och lågt denna 16:e årgång av festivalen som i år bland annat gästas av David Cronenberg, som inviger festivalen med ”A History of Violence”, Terry Gilliam, fortfarande kanske mest känd från sin medverkan i Monty Python, och hämnarregissören nummer ett, Chan-wook Park.

 

A history of violence
A history of violence

Just hämnd, eller rättare sagt kvinnlig hämnd, är årets tema och det representeras av Chan-wook Park och hans ”Lady Vengeance” som är den tredje i en trilogi om hämnd. Efter 13 år i fängelse, för ett brott hon inte begått, släpps den vackra Geum-ja och hon är ute efter hämnd. Det är en helt annan film än de första fantastiska filmerna i triologin, ”Hämnarens Resa” och ”Old Boy – Hämnaren”. Det som binder ihop dem är Chan-wook Park förmåga att hitta det udda och ett helt unikt bildspråk.

 

Lady Vengeance
Lady Vengeance

En av de mest intressanta debutanterna, som för övrigt också gästar festivalen, är Miranda July och hennes ”Me and You and Everyone We Know”. Hon har regisserat, skrivit manus och spelar den kvinnliga huvudrollen Christine i filmen. Miranda July är mest känd som performance artist och konstnär vilket är något hon har gemensamt med den karaktär hon spelar. Hon möter i filmen den nyseparerade skoförsäljaren som tänder eld på sin egen hans i ett försök att nå ut till sina barn. Filmen visar på ett hur svårt det kan vara att mötas i en värld som ställer höga krav på dig som individ. Flera livshistorier knyts samman med samma strävan efter gemenskap, nu eller i framtiden. En imponerande debut som måste ses.

 

Me and everyone we know
Me and everyone we know

En mer klassisk american indie film är ”Thumbsucker” av långfilmsdebutanten Mike Mills, som känns igen från att ha varit skivomslagsmakare åt band som Beastie Boys. En 17-årig kille suger fortfarande på tummen, till sin egen och sin familjs stora olycka. I ”Thumbsucker” följer Mike Mills american indie handboken till punkt och pricka med ett coolt soundtrack, Elliot Smith och Polophonic Spree, och ett intelligent manus där bland annat Keanu Reeves levererar levnadsvisdom som rökande tandläkare. Den som gillar ”Garden State” kommer även att gilla denna myspysmatiné.

För att klampa vidare på den evigt blommande american indie ängen kommer nu turen till den andligt ifrågasättande ”Mary”. Efter att ha spelat Maria Magdalena har skådespelerskan Mari fått en religiös uppenbarelse och vägrar åka tillbaka till USA. Många frågor kring religion och andlighet för den enskilda människan tas upp i en film av Abel Ferrara. Bra skådespeleri av bland annat Forest Withaker, ”Ghost Dog”, som börjar ifrågasätta allt han tidigare trott på.

Att se den belgiska ”The Iceberg” (L’iceberg) är som att se en färgglad Papphammarfilm. Folk går och snubblar på roliga sätt, fastnar i påslakan och frysrum och sätter fel kläder på fel kroppsdel. Långa scener med folk som snubblar gör att jag skruvar oroligt på mig i biostolen, medan andra kanske tycker det är två tummar upp.

Franska filmen ”Riviera” berättas med, i stort sett, bara närbilder vilket får den effekten att man aldrig riktigt vet var man är. Ett stilgrepp som kräver väldigt mycket av skådespelarna, det gäller att kunna agera med bara ansiktet. Mamma och dotter hankar sig fram på Rivieran som hotellstäderska och go-go dansare. En av gästerna på mammans hotell träffar dottern och det för inget gott med sig. Kusligt och påträngande.

 

Riviera
Riviera

Den brittiska ”Festival” utspelar sig mitt under Edinburgh festivalen som är en teaterfestival där excentriska skådespelare blandas alkoholiserade stå-upp komiker och divor. Ett pris till bästa komiker ska delas ut och under ett par dagar får man på ett vardagsrealistiskt sätt reda på vad som händer bakom kulisserna när dessa inte står på scenen. Otroligt skönt brittiskt med mycket humor, tragik och pinsamheter som kan liknas vid ”The Office”.

Till sist vill jag rekommendera dokumentären ”Metal: A Headbangers Journal”. Antropologen Sam Dun bjuder på en resa genom Heavy Metal scenen. På ett skolboksmässigt sätt åker man från Iron Maiden till Slipknot via galna kyrkobrännare i Norge. Allt till ett självlkart hårt ljudspår. Vissa betänksamheter har dokumentären för visso men det man tänker när man lämnar salongen är att man gör djävulstecknet alldeles för sällan.  

Detta är så klart bara ett axplock av Stockholm Filmfestivals 160 filmpremiärer. Det finns mycket att gotta sig i, men som festivalbesökare kommer man alltid att springa på ett par minor. Det hör till.

Stort tack till Kristoffer för artikeln!

 

Relaterade länkar

Av: Stefan

Datum för publicering

  • 2005-11-18